Jag försöker bli mer som Pippi: kasta mig ut och prova, även om jag inte vet ifall jag klarar det eller inte. Eller så försöker jag helt enkelt bli mer som vilken man som helst.
Jag jobbar även på att sluta be om ursäkt. För att jag inte alltid är påläst till 101%. För att jag inte hunnit med exakt alla förberedelser inför ett möte, eller för att jag inte vet vad alla i rummet heter.
Istället för att säga
”Det här är en dum fråga, jag borde ju veta egentligen och jag ber om ursäkt för att jag inte har koll, men jag undrar…”
Så kapar jag bort det oväsentliga i meningen och säger istället
”Jag undrar…”.
Ett liknande fenomen uppstår när vi letar jobb. Om jag (och många andra kvinnor) inte uppfyller alla krav som listas i en jobbannons, så söker jag inte jobbet. Antingen för att jag är osäker, eller helt enkelt för att jag är lydig; jag läser spelreglerna för jobbet och håller mig till dem. En man söker om han uppfyller typ 60% av kraven. Jag försöker bli mer manlig i det avseendet. Eller mer som Pippi. Jag vill ju inte gå miste om en massa häftiga chanser.
Jag brukar säga att det är tur att jag inte visste hur svårt det var att läsa till ingenjör med min bakgrund (analfabet avseende matte, fysik, kemi och egentligen alla ämnen som finns på ett ingenjörsprogram) – för då hade jag aldrig i livet sökt. Istället tog jag tag i varje Mount Everest som uppstod, i tur och ordning. Tack vare detta har jag har lärt mig att jag klarar det allra mesta jag tar mig för. Om jag bara vill. Det har gjort mig modigare ute i arbetslivet också, även om jag fortfarande har en bit kvar. Jag tror jag kan ha ännu roligare på jobbet om jag tänker lite mindre ”tänk om” och lite mer ”kör ba kör”.
Den ofrivillige ingenjören 